Hallelulja, Helt normal! Hurra!

Skalbe tittar ut över rummet med sin tusenmetersblick och försöker tänka att nu är ju inte ens tuppen vaken, det är bäst att jag väcker den. Det verkar ha blivit min lott idag. Den varma britsen framstår som ett himmelrike för Skalbe som tänker: ” Ju skönare desto bättre att lämna för ännu en tröstlös dag.” Skalbe kämpar med självövertalningsförmågans röst som ständigt tjatar ”det är morgon nu”, men Skalbe gör det han är bäst på! Sätter på kaffe, röker cigg, pissar och låtsas att inte ens märka att det fortfarande är natt.
Benen är som sega gröna grodor och ögonen känns hopplöst igengrusade samtidigt som magen troligtvis är ut-och-in, fan vad det är härligt nu!

Efter ett tag så kommer dagen trots allt med alla sina andra plågor, men rätt som det är så utbryter Skalbe i en konversation med en 76 årig gubbe med hög hatt och frack:
- Vill du ha lite senap i håret? Frågar Skalbe.
- Nej tack!!
- Nähe, vill du ha lite senap på handen då? Fortsätter Skalbe.
- NEJ, vad är du för idiot!?
- Förlåt jag bara frågade, trodde inte att du vill det heller men jag var ju tvungen att fråga.
 - Men vill du ha senap i fickan? Frågar Skalbe för tredje gången.
- MEN för fan! Att inte du bara sticker!?
- Det ante mig, eftersom du inte ville ha senap i håret eller på handen heller.

Gissa vad bilden föreställer!!! Vinn din mammas DNA!

"Helgon, du menar forumet på nätet där man hänger om man vill ligga med goter?"
- Pang Prego i P3

Bara för att vara extremt tydlig, jag skrev det i förra inlägget men det måste upprepas så ni förstår:
Man ska lida! Du oxå!

Och nu över till nåt helt annat: Oförutsedda avbrott är ett alldeles utmärkt sätt att kliv ur sin mänsklighet och bete sig som ett ovårdat svin (som jag vill vara); Man får en ursäkt att tappa humöret och hetsa upp sig sådär onödigt jättemycket och våldsamt. Ångest... *mys*

Jag säger det igen:
Man ska lida! Du oxå!

Bättre blir det liksom inte!

Appropå midsommar och annat snuskjunk åtnjöt jag en synnerligen subtil känsloyttring denna morgon.

Jag har en pistagenöt fast i min navel.
Jag överväger nykterheten i tanken att medelst en mindre mängd sprängämnen omlokalisera denna nöt.
Hvad säger ni, bröder och systrar?
Hören I desperationen i mitt, eljest lindriga, spörsmål!

Dikta? Skriva poesi? Lyriskt berättande om starka känslor? Krysta fram nåt vackert ur ångest och psykoser?
Det skulle kunna vara en livsuppgift. Det skulle kunna vara min livsuppgift, eller mitt livs uppgift.
Nu är det inte så.
Jag har hittat någonting mycket viktigare, mycket mörkare, mer ångestframkallande!
Jag ska runka av en jordfräs!
Nu jävlar ska det jobbas i förtvivlan och kaos!!
Spott å spe å jäkelskap, nu ska det gå för dig ditt vanskapta skrälle!

Ja-happ, fy fan, inte för man fick sova, men ändå. Ja, jävlars, nu blir det frukost. Kaffe å cigaretter i kopiösa mängder. Får nog i mig en balja å ett paket innan psykoserna huunit vakna. Helvete å luspubdalr!

Det har gått ett ganska bra tag sedan Mr. Carlus Skalbe visade sig på denna sidan av jordelivet. Skalbe har varit bortrest ett tag kan man säga. Han har varit och hälsat på ett par bekanta i det forna Öststaterna. Skalbe kommer ju som bekant från de forna Öststaterna, flyttade sedan vidare till norra Ryssland, sen norra Norge och nu Sverige.
Skalbe har inte varit död på något sätt denna tid! Skalbe har fortsatt att skriva underbara dikter, kolla bara denna:

I ett dike ligger en handgranat, jag ska nog behandla den som pestsmittad.
Jag vandrar vidare längs livets fåra.
I ett träd hänger en sen länge sliten drake utan innanmäte kvar.
Jag vandrar vidare längs livets fåra.

En igelkotte är ute i solen och steker piggarna.
Jag letar fortfarande efter livet. T
re mörtar skippar efter luft på land.
Jag letar fortfarande efter livet.

På håll hörs glada skrål från en millionärsvilla.
Jag vill döda!
En kvinna går förbi på kullerstensvägen i högklackat.
Jag vill blöda, men kan inte för jag håller på att skratta ihjäl mig!

Där min bruna kavaj med det trasiga armfodret hänger och fickorna är vända ut och in.
Där mina utslitna seglarskor letar efter vatten.
Där alla mina sömmar är trasiga.
Där skiten stinker, där möget ligger i drivor, där soporna är trevliga inslag, där ingen bryr sig, där flugor samlas, där ingen vill vara.
Där bor jag nu!
Jag trivs jag!
Där är min plats på jorden.
För så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.

Det är bara det att jag ”snubblade” lite förut när jag råkade sitta och äta gourmékäk på stans dyraste restaurang med kungen av Arabia...en liten malör sker så lätt…lovar att aldrig mer göra så!

Jag ska lida, plågas och sakta dräneras på allt som en gång fötts.
Jag håller fast vid min ångest å det fastaste.

Jag vet att det gått ett bra tag nu och ni undrar ju förstås en massa, men det bryr inte jag mig om. För jag har inte bara er att tänka på, jag har er granne också, och deras granne, och deras granne. Pwuu att jag måste tänka så på alla. Hoppas ingen bryr sig om mig!

En gång i tiden så levde det en gammal gumma och en ännu äldre gubbe i en stuga långt från allt vad vi idag kallat civilisation. Dessa två var mycket intresserade av att meta. Hela dagarna satt dom två bredvid varandra på en klipphäll och metade. Men så en dag när dom satt där så kom det en stor firre och nappade på gubbens mask. -” Den ska ju jag ha”, skrek gumman instinktivt. -” Åhh nej, du får vänta tills ikväll!”, sa gubben med ett flin up över öronen. Så baxade gubben upp den stora firren på land och vidare in till matbordet. Så nu kan man titulera gubben späckhuggarmetare.

Detta är ett måste på alla platser på hela intörnet. En fin dikt för att et känns så bra i hjärtat.

Ute! Jag går och går men sitter fortfarande still där jag suttit de senaste åren.
Blåsorna på skinkorna svider. Hoppas liljekonvaljerna kommer till våren.
Uhhh vad jag lider.
En våning upp har dom roligt. Ja, det är troligt.
Trappan har brunnit upp.
Så jag ingen rotmos hava kvar.
Nu kom hjärnstilleståndet tillbaka.
Jag känner mig harmsen och hemma.
Fan ta er alla som lever.
Fan ta er alla som har någon livsglädje.
Jag ska slita ur er den glädjen.
Stoppa den i mig spyhink.
Troka fötterna på ert namn.
Hutta könsglosor i er riktning.
Fan ta er och ert jävla fina liv.
Jag vill ha min bruna kavaj kvar.
Jag vill sitta här i mig nersuttna madrass.
Jag vill inget ha, bara bli av med.
Jag ska sprida dynga över allt som finns.
Jag ska sprida bitterhet över skogen.
Bränna ner mitt utedass.
Åhh, vad jag ska ruttna!

/Skalbe - mitt ute i huvudet

Jag försöker dränka min ångest i kaffe men drack för snabbt.
Nu är min tunga alldeles svullen och röd.
Jag tror jag måste skaffa mig en till last.
Helst någonting som går långsamt, smärtsamt, och slutar med min död.

Efter att ha suttit i säkert 12,3 minuer och letat hittade jag den!
http://heltnormal.blogg.se/index.rss

Måste ju ha RSS i annat än browsern...Så nu blev hela livet genast mycket helare!

Ojojoj, hej vad det går.
- Läget?
- Jo, tackar de som frågar. Kan man bara bortse från ett par psykoser och att det är så varmt att min lapp´s överhettningsskydd slår till stup i kvarten, så visst.

Jo detta verkar funka fint kollega! Kanske kan bli kul...ska bara dricka ett par kannor kaffe och röka ett par askar cigg för att vakna först...

...står på öronen, lyssnar den då med tassarna?

I natt får alla extra punkter! Grattis!