Hallelulja, Helt normal! Hurra!

Jag äta klada barn!

I svanken,
innanför den bruna kavajens solkiga tyg,
satt den.

Rätt upp i rektum,
där normalt sett det bästa kommer ut,
flög den.

Oh, sautan,
fokuserad och illvillig som en övertygad präst,
ryter åt mig.

Nä, nu slukar jag mig själv
som en negerboll
och sover en stund.

Nu smäller det!

Min kalender gapar tom som en tömd och urdrucken ölburk.
Jag tror inte ens en apelsin i röven kan muntra upp mig.
I vild frustration skapar jag kaos genom att sitta alldeless stilla.
Att andas känns i detta nu som en tom gest i sin meningslöshet.
Min bruna kavaj har solkiga fläckar på ärmarna och är död.
Den talar inte ens med mig längre.

 

Heroin Hasse kliade sig i skägget.
- Jävlar, sa han håglöst till tomheten.
- Ja, jävlar, upprepande han med en suck.
- Va ere om? rosslade Morfin Findus från vad som såg ut som en formlös hög av kroppsdelar.
Högen rörde sig nu och rätade långsamt ut sig till den tunna, utmärglade, varelse som var Morfin Findus.
- Näää, inget, jag behöver nåt bara, slog Heroin Hasse ifrån sig. En liten fix bara.
- Sug kuk, hojtade Amfetamin Åke, där han kom instormande i rummet där Heroin Hasse och Morfin Findus satt och knorrade i halvdunkel.

Fortsättning förljer nog inte.

Upp, det går,
ner, det går,
fram, det går,
tillbaka, det går.
- Snurrigt, sa Ruskentuppen och gol.

Ni bökar runt i era miljoner
skapade genom vandring över lik.
Ni mäter potensen i kronor
struntar fullkoligt i mäniskans slit.
Ni talar om moral och goda intentioner
som om det räckte med en donation.
Någonstans efter vägen upphörde medmänskligheten
jaget blev upphöljt i sig självt.

Makaroner i vasken! Sautan, du var där igen,
babblandes i icke varat, min hotfulle vän.
Höga visan, jaha, jag såg dig inte direkt,
fast do stojjade å stimmade så fräckt.
Kanse var det uppmärksamhet du sökte
eller var det brännmärket från ciggen du rökte?
Jag förstod aldrig relevansen i ekvilibriumet
det du hojtade om, där uppsutten, på grillade spett.
Men, sautan, var är nu min bruna kavaj!?
Jag hoppas du fattar, din lilla skökepaj.
Nu åker i alla fall luskammen fram i all hast
för nu ska pungen glänsa och spreta som en kvast!
HUALIGEN!